Min man håller snabbt på att bli utsliten. Vi har varit med på fyra lägermöten i väst och våra bröder är ivriga att få oss med på de östra lägermötena. (18) Men vi vågar inte ta extra bördor på oss. När vi kom från lägermötena i väst i juli 1871 hade det samlats en stor mängd ärenden under min mans frånvaro. Vi har ännu inte fått något tillfälle till vila. Min man måste bli befriad från de bördor han bär. Det är alltför många som använder hans hjärna i stället för sina egna. När vi tänker på det ljus som Gud har behagat ge oss, vädjar vi till er bröder att lätta bördan för min man. Jag vill inte riskera följderna av att han lägger sig i selen och arbetar som han har gjort. Han tjänade er trofast och osjälviskt i åratal och föll slutligen under tyngden av bördan som hade lagts på honom. Då lämnade hans bröder honom, de som han hade litat på. De lät honom falla ihop i mina armar och övergav honom. Under nästan två år var jag hans sköterska, hans läkare och den som satt hos honom. Jag önskar inte gå igenom den erfarenheten en gång till. Bröder, lyfter ni av oss bördorna och bevarar vår styrka eller lämnar ni oss kraftlösa, så att vi inte blir till någon nytta? Om ni befriar oss från bördorna blir vi som Gud skulle vilja, och saken kan i ett större sammanhang dra fördelar av de ansträngningar som vi gör i Hans styrka.