Judarna misstänkte både Josef och Nikodemus för, att vara sympatiskt inställda till Läraren i Galileen, och dessa män kallades inte in, då rådet sammanträdde och avgjorde Jesu öde. Orden, som uttalades på natten till en ensam man på det ödsligt belägna berget, gick inte förlorade. Då Nikodemus såg Jesus på korset, hängande som en förbrytare mellan himmel och jord, men ändå bad för Sina mördare; då han bevittnade naturens tumult, i den fruktansvärda stund, då solen var gömd och jorden vacklade i rymden, då klipporna splittrades och templets förhänge sprack i två delar; då mindes han den högtidliga undervisningen på berget: ”liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd”. {Kapitel 3:14.}