Även om Luther alltjämt var en sträng katolik fylldes han med förfäran över avlatshandlarnas hädiska anspråk. Många av hans egna församlingsmedlemmar hade köpt avlatsbrev. De började snart gå till prästen för att bekänna sina synder och väntade sig att få absolution. Inte därför att de ångrade sig och ville omvända sig utan därför att de hade köpt avlat. Luther vägrade dem absolution. Han talade om för dem att om de inte omvände sig och levde ett annat liv än tidigare, skulle de komma att gå förlorade. Folk blev väldigt förvirrade. De gick till Tetzel och klagade över att deras skriftefader hade vägrat att godkänna hans avlatsbrev. Några var modiga nog att begära sina pengar tillbaka. Munken blev rasande. Han uttalade de fruktansvärdaste förbannelser, tände bål på torgen och förklarade att han ”hade fått en befallningfrån påven att bränna alla kättare som vågade sätta sig upp mot hans heliga avlat”. (D' Aubigné, band 3, kap 4).