Hans intrycksfulla liknelse om den gode herden visar varje förkunnares och kristens ansvar, som har anammat ett ämbete som barn- och ungdomslärare samt instruktör för gamla och unga, genom att öppna Skrifterna för dem. I fall någon förvillar sig ut ur fållan, bemöts han inte med hårda ord och piska, utan med ömsinta inbjudningar till omvändelse. De nittionio, som inte hade förirrat sig, vädjar inte om herdens sympati samt ömsinta och medkännande kärlek. Nej, herden följer de får och lamm, som har orsakat honom så mycket bekymmer och väckt Hans sympati. Den oegennyttige, trofaste herden lämnar resten av fåren, och han satsar hela hjärtat och själen samt all energi på, att leta efter det vilsegångna fåret. Och så vänder i symbolen – pris ske Gud – herden tillbaka med fåret, bärandet det i famnen, och gläder sig för varje steg; varvid han säger: ”Gläd er (274) med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.” {Lukasevangeliet 15:6.} Jag är så tacksam för, att vi har liknelsen om det förlorade fåret. Och det är den läxa, som herden skall lära sig – hur man lockar tillbaka får och lamm.