Då Jesus skådade ut över de olika städerna och trakterna, där han hade arbetat, fylldes hans hjärta av medlidande för de kringspridda själar, vilka hade antagit honom som sin Frälsare och kommit till honom för att erhålla livets bröd. För honom syntes de som får, vilka skulle bli utan herde, då han skulle lämna dem och fara upp till himmelen. Före Kristi lidande och död var det nödvändigt, att han skulle ge sina lärjungar myndighet att gå ut som hans representanter, så att de troende kunde se upp till dem såsom lärare, utvalda av Gud, för att de inte skulle vara utan vägledare i den mörka och farliga tiden, som närmade sig. Han kallade de tolv till sig och sade till dem: ”’Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.’” (Matteusevangeliet 9:37, 38) Lärjungarna hade ännu endast ringa erfarenhet av att förkunna de viktiga sanningar, som de hade anammat av sin Herre. Men de hade åtföljt honom i flera månader, och han hade vid olika tillfällen sänt ut dem för att verka allena, så att de skulle kunna beredas för verket i framtiden, då han inte längre personligen vore hos dem. Han åtskilde dem nu två och två och sände ut dem i olika riktningar. Han gav dem makt till att göra underverk; men i intet fall fick de tillåtelse att använda denna kraft till sin egen fördel och upphöjelse. De skulle endast vara borta några få dagar, och han sände dem inte ut bland främmande på denna första tur, utan bland deras bröder, som skulle bereda vägen för dem, så att de kunde få tillgång till folket; ty många var starkt angelägna om att bli bättra bekanta med Jesu lära.