”’Sedan han var barn. Ofta kastar anden honom än i elden och än i vattnet för att ta livet av honom. Men om du kan, så förbarma dig över oss och hjälp oss!’” (Markusevangeliet 9:21, 22) Fadern hade blivit väldigt nedslagen, emedan lärjungarna inte kunde göra något i detta beklagliga fall, och hans sons lidanden smärtade honom djupt. Jesu spörsmål påminde honom om de lidanden, hans son hade utstått i så många år, och han blev högst modlös. Han fruktade för, att de skriftlärde kanhända hade talat sanning, och att Jesus inte kunde övervinna en sådan mäktig djävul. Jesus blev varse hans modfällda tillstånd och sökte att uppmuntra honom till att tro. Han tilltalade honom sålunda: ”Ja, om du kan tro. Allt är möjligt för den som tror.” (Vers 23, King James Version) Hoppet tändes strax i faderns hjärta, och han utropade: ”’Jag tror. Hjälp min otro!’” (Vers 24) Den bekymrade fadern förstod, att han var i behov av snar hjälp, och att ingen kunde skaffa honom denna förutom den barmhärtige Frälsaren, och han litade i allt på honom. Hans tro var inte förgäves; ty Jesus bönhörde honom i hela mängdens åsyn, som strömmade till för att se, vad som föregick, näpste ”den orene anden och sade till honom: Du stumme och döve ande, jag bjuder dig: Far ut ur honom och kom aldrig mer in i honom.” (Vers 25, King James Version) Då lämnade djävulen honom ögonblickligen, och barnet låg som en död: Den onde andens verkning på honom hade varit så våldsam, att den tog bort all hans naturliga styrka, och då han lämnade honom, var han kraftlös och utan medvetande. Folket, som med förskräckelse hade sett den plötsliga förändring, som skedde med gossen, viskade emellan sig, ”att han var död.” Men Jesus böjde sig med öm medlidsamhet över honom, "tog honom vid handen och reste upp honom, och han steg upp." (Vers 27)