Kristi lärjungar och apostlar kände en djup förnimmelse av sin egen otillräcklighet, och i ödmjukhet och bön förenade de sin svaghet med Hans styrka, sitt ovetande med Hans visdom, sin ovärdighet med Hans rättfärdighet, sitt armod med Hans outtömliga rikedom. Då de därigenom blivit styrkta och utrustade, tvekade de inte längre i sin Mästares tjänst.