Det förefaller mig, som om Herren ger de felande, de svaga och skälvande och till och med dem som har avfallit från sanningen en särskild kallelse att helt och fullt ansluta sig till hjorden. Det är emellertid endast få i våra församlingar som uppfattar att det förhåller sig så. Det finns dessutom ännu färre som befinner sig i en ställning där de kan hjälpa dessa. Det är fler som står direkt i vägen för dessa stackars själar. Riktigt många är stränga och krävande. De kräver, (21) att de skall leva upp till just det och det villkoret innan de vill räcka dem en hjälpande hand. På så sätt håller de dem på avstånd. De har inte lärt sig att de har en särskild skyldighet att gå ut och söka efter dessa bortsprungna får. De får inte vänta på att de kommer till dem. Läs den rörande liknelsen om det förlorade fåret. Luk. 15:1-7: ”Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom. Men fariséerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: ´Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem´. Då berättade han denna liknelse för dem: ´Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: ´Gläd er med mig. Jag har funnit det får som jag hade förlorat´. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över de nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver.