Mose gick i förbön inför Gud för Israel som syndade. Han försökte inte att göra deras synd mindre inför Gud. Han urskuldade inte deras synder. Han erkände öppet att de hade begått (304) en stor synd och att de hade gjort sig gudar av guld. Därefter förlorar han sin blyghet inför Gud. Israels intresse är så nära sammanvävt med hans liv att han med frimodighet trädde fram inför Gud och bad Honom förlåta Sitt folk. Han bad, att om deras synd är så stor att Gud inte kan förlåta dem och om deras namn måste utraderas ur Hans bok, så ber han att Herren skall utradera också hans namn. När Herren förnyade Sitt löfte till Mose om att Hans ängel skulle gå framför honom och leda folket till det utlovade landet, visste Mose att hans bön var beviljad. Men Herren försäkrade Mose om att om han blev provocerad till att hemsöka folket på grund av deras överträdelser, skulle Han med säkerhet också straffa dem för denna grova synd. Men om de i fortsättningen var lydiga, skulle Han utradera denna stora synd ur Sin bok.