Belsassar visade, skrämd genom denna uppvisning av Guds kraft, att de hade ett vittne, fastän omedvetna därom, hade haft stora möjligheter till, att lära känna den levande Gudens gärningar, och Hans kraft, samt till att göra Hans vilja. Han hade blivit gynnad genom mycket ljus. Hans farfar Nebukadnessar hade blivit varnad för, att glömma Gud och förhärliga sig själv. Belsassar kände till hans förvisning från människors gemenskap, och hans samvaro med naturens fyrbenade djur; och dessa fakta, som borde ha varit en läxa för honom, bortsåg han ifrån, som om de aldrig hade förekommit; och han fortsatte med att upprepa farfaderns synd. Han drog sig inte för, att begå de förbrytelser, som bragte Guds straffdomar över Nebukadnessar. Han dömdes, inte bara för att han själv (437) gjorde det onda, utan också för att han inte hade dragit nytta av sina tillfällen och förmågor till, att göra det rätta, om han hade velat.