Jakob skulle ha lämnat sin listige släkting långt tidigare, om han ej fruktat för att möta Esau. Nu insåg han, att han hade orsak att frukta för Labans söner, vilka betraktade hans förmögenhet som sin egen och därför kunde tänkas försöka att ta den med våld. Han var ytterst villrådig och bekymrad samt visste inte, vart han skulle vända sig. Men då han erinrade sig det nådiga löftet han fått vid Betel, lade han fram sin sak inför Gud samt bad om Hans ledning. Bönen besvarades i en dröm: "'Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag skall vara med dig.'"