Steg för steg gjorde reformationen framsteg i Zürich. Dess fiender blev oroliga. De vaknade upp till aktivt motstånd. För ett år sedan hade munken från Wittenberg sagt nej till påven och kejsaren i Worms. Allt tydde på ett liknande motstånd mot påvemaktens krav i Zürich. Gång på gång angreps Zwingli. I de påvliga kantonerna blev evangeliets anhängare då och då förda till bålet. Men det var inte nog. Upphovsmannen till kätteriet måste tystas. Biskopen i Konstanz sände därför tre deputerade till rådet i Zürich, där de anklagade Zwingli för att ha förlett folket till att överträda kyrkans lagar. Detta var ett hot mot fred och god ordning i samhället. De påstod att det var fara för uppror om kyrkans myndighet ifrågasattes. Zwingli svarade att han hade förkunnat evangeliet i Zürich i fyra år och att denna stad ”var lugnare och fredligare än någon annan stad i Schweiz”. ”Är inte kristendomen”, sade han, ”det bästa medlet för att bevara det offentliga lugnet och säkerheten”? (Wylie, band 8, kap 11).