I den yttersta tiden
De avslutande scenerna i denna jords historia skildras på slutet av berättelsen om den rike mannen. Den rike mannen hävdade att han var en Abrahams son, men han skildes från Abraham genom en ofrånkomlig klyfta – en karaktär som utvecklats felaktigt. Abraham tjänade Gud och följde Hans ord i tro och lydnad. Men den rike mannen var inte uppmärksam på Gud och den lidande mänsklighetens behov. Den stora klyftan mellan honom och Abraham var olydnadens klyfta. Det är många i dag som följer samma kurs. Även om de är medlemmar i kyrkan är de oomvända. De får delta i gudstjänsten, de får sjunga psalmen ”Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud” (Psaltaren 42:1); men deras vittnesbörd är falskt. De är inte mer rättfärdiga i Guds ögon än den värste syndare. Den själ som längtar efter spänningen hos världsligt nöje, sinnet som är fullt av kärlek till skryt, kan inte tjäna Gud. Liksom den rike mannen i liknelsen har en sådan ingen benägenhet att kriga mot köttets lust. Han längtar efter att ge aptiten fria tyglar. Han väljer syndens atmosfär. Han rycks plötsligt bort av döden, och han går ned i graven med karaktären som bildades under hans livstid i samarbete med sataniska makter. I graven har han ingen makt att välja något, vare sig det är gott eller ont; ty den dag när en människa dör, förgås hennes tankar. (Psaltaren 146:4; Predikaren 9:5, 6.)