I femton månader hade min man varit så svag att han inte hade burit sin klocka eller sin plånbok eller kört sitt eget hästspann när han skulle åka någonstans. Men detta år hade han tagit sin klocka och sin plånbok, den senare tom på grund av våra stora utgifter, och hade själv kört sitt hästspann. Under sin sjukdom hade han vid olika tillfällen vägrat att ta emot pengar från sina bröder till ett belopp av nästan ett tusen dollar. Han hade sagt till dem att när han behövde något skulle han låta dem veta. Till sist led vi nöd. Min man kände att det var hans plikt att först sälja det vi kunde klara oss utan, innan vi blev beroende av andra. Han hade några få saker på kontoret och spridda bland bröderna i Battle Creek, som inte var värda mycket. Dem samlade han ihop och sålde. Vi gjorde oss av med möbler för knappt etthundrafemtio dollar. Min make försökte sälja vår soffa till möteslokalen för tio dollar, men lyckades inte. Vid den här tiden dog vår enda och mycket värdefulla ko. Då kände min man för första gången att han kunde ta emot hjälp, och skrev ett meddelande till en broder och sa att om församlingen skulle vilja ersätta förlusten av kon, kunde de göra det. Men ingenting gjordes åt det, utom att anklaga min make för att vara galen i pengar. Bröderna kände honom tillräckligt väl för att veta att han aldrig (583) skulle be om hjälp om det inte var absolut nödvändigt. När han nu hade gjort det, så döm om hans och mina känslor när man inte brydde sig om saken, utom för att använda den för att såra oss i vår nöd och vårt svåra lidande.