Egoismen innesluter många med järnband. Det är ”min gård”, ”mitt gods”, ”min livsväg”, ”min angelägenhet”. Till och med kraven på allmän medmänsklighet ignoreras. Män och kvinnor som bekänner sig vänta på och älska sin Herres återkomst stänger in sig själva. Det ädla och det gudomliga har de skilt sig från. Kärlek till världen, köttets begär, ögonens lust, stolthet över sitt liv har fäst sig så mycket hos dem att de är blinda. De har fördärvats av världen, men ser det inte. De talar om kärlek till Gud, men deras frukt visar inte den kärlek de ger uttryck för. De stjäl tionde och offergåvor från Honom och Guds tillintetgörande förbannelse vilar över dem. Sanningen har lyst upp deras väg på alla sidor. Gud har på ett förunderligt sätt arbetat på deras själars frälsning i deras eget hus, men var är deras offer till Honom i tacksamhet för alla tecken på Hans barmhärtighet? Många (198) av dem är lika otacksamma som brutala människor. Offret för människan var oändligt, långt utöver vad det högsta intellekt förmår att fatta, men trots detta är människor, som uppger sig ta del av dessa välgärningar, som förmedlades till dem till ett så högt pris, genomgående alltför själviska för att göra en verklig uppoffring för Gud. Deras tankar uppehåller sig vid världen, världen, världen. I den fyrtionionde psalmen läser vi: ”Varför skulle jag frukta under olyckans dagar, när mina förföljares ondska omger mig? De litar på sina ägodelar och berömmer sig av sin stora rikedom. Men sin broder kan ingen friköpa, eller ge Gud lösepenning för honom. För dyr är lösen för hans själ och kan ej betalas till evig tid, så att han skulle få leva för alltid och inte se förgängelsen.” (Psalm 49:6- 9) Om hela världen ville tänka på och i någon mån kunde förstå vilket gränslöst offer som utfördes av Kristus, skulle de känna sig tillrättavisade för sin ängslan och sin oerhörda själviskhet. ”Vår Gud kommer, han skall ej tiga. Förtärande eld går framför honom och kring honom stormar det våldsamt. Han kallar på himlen där ovan och på jorden för att döma sitt folk: `Församla till mig mina fromma, som sluter förbund med mig vid offer.´” (Psalm 50:3- 5) På grund av själviskhet och kärlek till världen har Gud glömts bort och många är fattiga i anden och ropar: ”Mitt stöd, mitt stöd.” Herren har lånat ut medel till Sitt folk för att pröva dem, för att testa djupet av den kärlek de bekänner sig ha till Honom. Somliga skulle hellre överge Honom och sin himmelska skatt än att minska sina jordiska ägodelar och sluta förbund med Honom genom offer. Han kräver att de skall göra uppoffringar, men kärleken till världen stänger deras öron och de kommer inte att lyssna.