Han fann Kristus i den sterila ödemarken utan sällskap, utan mat och i verkligt lidande. Hans omgivningar var väldigt nedstämmande och motbjudande. Satan påstod för Kristus, att Gud inte skulle lämna Sin Son i det här tillståndet, med avsaknad och lidande. Han hoppades, att han skulle minska Kristi förtroende för Fadern, som hade låtit Honom hamna i det här läget, med ytterligt lidande i ödemarken, där inga människor hade rört sig. Satan hoppades kunna ingjuta tvivel på Faderns kärlek i Kristi sinne och att Han, under trycket från missmod och ytterlig hunger, skulle begagna Sin mirakulösa kraft å Sina egna vägnar, och avlägsna Sig ur Sin himmelske Faders händer. Det här var verkligen en frestelse för Kristus. Men Han övervägde den inte ens för ett ögonblick. Han betvivlade inte det minsta Sin himmelske Faders kärlek, fastän Han dignade under en outtrycklig ångest. Satans frestelser, fastän skickligt utformade, rubbade inte Guds käre Sons redbarhet. Hans bestående förtroende för Fadern var orubbligt.