Jesus tog föremål, som Hans åhörare såg, som emblem, för att lära ut Sin sanning. Folket hade samlats, för att höra Honom, medan det ännu var tidigt på morgonen. Den strålande solen, som klättrade högre och högre på den blå himlen, jagade bort skuggorna, som lurade i dalarna och ibland bergens trånga pass. Den östra himlens härlighet hade ännu inte slocknat. Solljuset översvämmade landet med sin prakt; sjöns lugna yta reflekterade det gyllene ljuset och speglade morgonens rosa moln. Varje knopp och blomma och lummig blomklase glittrade av daggdroppar. Naturen log under en ny dags välsignelse, och fåglarna sjöng ljuvligt ibland de mäktiga träden. Frälsaren såg på sällskapet framför Sig och sedan på den uppgående solen och sade till Sina lärjungar: ”Ni är världens ljus.” {Vers 14.} Figuren var synnerligen slående. Liksom solen lyste upp landskapet med sina underbara strålar och fördrev nattens skuggar, skulle lärjungarna sprida sanningens ljus och skingra det moraliska mörker, som ruvade över världen. I morgonens strålande ljus stod städerna och byarna på de omgivande kullarna tydligt fram och gjorde scenen till ett attraktivt inslag. Jesus pekade på dem och sade: ”Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det undan skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” {Verserna 14-16.} Med dessa ord lärde Jesus lärjungarna, att om de ville leda andra på rättfärdighetens väg, skulle deras eget exempel vara korrekt, och deras handlingar återspegla sanningens ljus.