Profeten Daniel ger ett exempel på sann helgelse. Hans liv var upptaget av ädel tjänst för hans Herre. Han var i Guds ögon ”högt benådad” (Dan 10:11). Men i stället för att påstå att han själv var ren och helig ställdesig denne benådade profet på samma nivå som de verkliga syndarna i Israel och bad till Gud för sitt folk: ”Ty det är inte på grund av vår rättfärdighet utan på grund av din stora barmhärtighet som vi kommer inför dig med våra böner.” ”Vi har syndat, vi har varit ogudaktiga.” Han säger: ”Medan jag... talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd.” Och när Guds Son vid ett senare tillfälle uppenbarade sig för att ge honom upplysning, sade Daniel: ”Färgen vek från mitt ansikte ... och jag hade ingen kraft kvar.” (Dan 9:18, 15, 20; 10:8).