På Paulus’ tid framställdes det evangelium, som han satts i fängelse för, inför kejsarstadens furstar och förnäma män. På samma sätt hade vid detta tillfälle det, som kejsaren förbjudit att förkunnas från predikstolen, kungjorts i palatset, och det, som av många ansetts som olämpligt för tjänstefolks öron, hördes nu med förundran av rikets högsta män. Åhörarna var kungar och stormän. De predikande var krönta furstar, och predikan var Guds kungliga sanning. ”Sedan apostlarnas dagar”, säger en författare, ”har det aldrig utförts en större gärning eller avlagts en mera storslagen bekännelse om Jesus Kristus.”