Dessa trofasta Kristi budbärare har ändå inte blivit befriade från frestelser, hur villiga de än kan vara att uppoffra sig i arbetet. Om församlingen försummar att ge dem lämpligt understöd, blir några svårt angripna av frestaren, när de kommer i bekymmer och svårigheter. De blir mycket nedstämda, när de ser att deras arbete uppskattas så litet. Visserligen är det sant, att de inte skall vänta sig att få någon egentlig lön förrän på Kristi dag. Detta håller deras mod uppe, men deras familjer måste ha mat och kläder. Om de kunde känna att de kunde bli befriade från det uppdrag som de har fått av Gud, skulle de gärna börja arbeta i förvärvsarbete. Men de vet att deras tid tillhör Gud, även om de som skulle förse dem med tillräckliga medel för deras dagliga uppehälle, har så litet förutseende. De motstår frestelsen att söka något förvärvsarbete genom vilket de skulle kunna bli oberoende. De fortsätter att arbeta för den sak som de älskar högre än sitt liv. Men för att göra detta kan de bli tvungna att följa Paulus' exempel och använda en del av sin tid i något förvärvsarbete, samtidigt som de så gott de kan försöker fylla sin plikt att förkunna evangelium. Detta gör de inte för att tillgodose sina egna intressen utan för att utbreda evangelium.