Frälsaren sökte inte att hindra de missnöjda lärjungarna från att lämna honom. Men han vände sig till de tolv, som han hade utvalt och sade bedrövad: ”’Inte vill väl också ni gå bort?’” Petrus svarade genast genom att i sin tur fråga: ”’Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.’” (Johannesevangeliet 6:68, 69) Hur betydelsefulla dessa ord är: ”Till vem skulle vi gå?” Israels lärare lät sig bindas och ledas av kalla bruk och former. Fariséerna och saducéerna låg ständigt i strid med varandra angående läran om uppståndelsen och andra punkter, som de var oeniga om. Lämnade de Jesus, skulle de komma bland människor, som hängde fast vid utvärtes former och människobud, och som framför allt annat sökte sin egen ära. Lärjungarna hade känt mera frid och glädje, sedan de anammat Kristus, än de gjort i hela sitt dittillsvarande liv. Med avsky hade de sett tillbaka på sitt gångna livs likgiltighet och orättfärdighet. Hur kunde de gå tillbaka till dem, som hade hånat och förföljt syndares vän, sedan deras ögon blivit öppnade, så att de såg judarnas ondska och hyckleri? Deras tro hade länge uppehållit dem, medan de förväntade Messias, och nu, då han hade kommit, kunde de inte vända sig bort från honom till dem, som jagade efter hans liv, och som hade förföljt dem, emedan de åtlydde honom.