I lydnad mot befallningen, ”gick Elia för att träda fram för Ahab.” Vid den tid då profeten företog sin resa till Samaria, hade Ahab föreslagit Obadja, sin överhovmästare, att man noggrant skulle söka efter källor och bäckar med vatten, i hopp om att finna bete för sina svältande hjordar av får och fäkreatur. Också för det kungliga hovet var effekten av den långvariga torkan intensivt kännbar. Kungen, som var djupt bekymrad för sitt hushålls framtidsutsikter, beslöt sig för att personligen tillsammans med sin tjänare delta i sökandet efter några lämpliga platser, där hjordarna kunde föras i bete. Och ”de fördelade mellan sig landet som de skulle fara igenom. Ahab gav sig ensam av åt ett håll och Obadja åt ett annat håll.”