”Stig ner och sätt dig i stoftet, du jungfru dotter Babel.
Sätt dig på jorden utan tron ...
Sitt tyst och drag dig undan i mörkret, du kaldeernas dotter,
ty du skall inte mer kallas kungarikenas drottning.
Jag blev vred på mitt folk, jag ohelgade min arvedel
och gav dem i din hand. Och du visade dem inget förbarmande ...
Du tänkte: ´För alltid skall jag vara en drottning.´
Därför ville du inte ta dig i akt och tänkte inte på slutet.
Hör nu detta, du som lever i vällust, du som sitter så trygg,
du som säger i ditt hjärta: ´Jag och ingen annan!
Aldrig skall jag sitta som änka, aldrig veta vad barnlöshet är.´
Plötsligt skall båda dessa olyckor komma över dig,
på en och samma dag: barnlöshet och änkestånd.
I fullt mått skall de komma över dig,
trots mängden av dina trolldomskonster,
trots dina besvärjelsers stora kraft.
Du förtröstade på din ondska och tänkte: ´Ingen ser mig.´
Det var din vishet och din kunskap som förledde dig,
och du sade i ditt hjärta: ´Jag och ingen annan.´
Därför skall olycka komma över dig,
och du skall inte veta varifrån den kommer.
Fördärv skall komma över dig, du skall inte kunna avvärja det.
Plötsligt skall ödeläggelse komma över dig, när du minst anar det.
Träd då fram med dina besvärjelser och dina många trolldomskonster,
som du har tröttat ut dig med alltifrån din ungdom.
Kanske kan du få hjälp, kanske kan du skrämma bort faran.
Du har arbetat dig trött med dina många rådslag.
Må nu de träda fram, må de rädda dig,
de som mäter upp himlen och spanar i stjärnorna
och kungör månad för månad vad som skall komma över dig.
Se, de är som strå ... De kan inte rädda sitt liv ur lågornas våld ...
Det finns ingen som räddar dig.” Jes. 47:1, 5-15