Det var till stor glädje för den trofasta kvarlevan av folket, att altaret för de dagliga brännoffren sattes upp. Helhjärtat påbörjade man de förberedelser, som var nödvändiga för att bygga upp templet och samlade mod när dessa förberedelser gick framåt månad för månad. De hade under många år varit utestängda från de synliga tecknen på Guds närvaro. När de nu omgavs av många dystra minnen av sina fäders avfall, längtade de efter något varaktigt tecken på gudomlig förlåtelse och ynnest. Att återfå personlig egendom och gamla privilegier var inte så viktigt för dem. De satte större värde på Guds bifall. Gud hade verkat på ett förunderligt sätt för deras sak och de kände en visshet om hans närvaro hos dem. Ändå önskade de sig ännu större välsignelser. Med glad förväntan såg de fram emot den tid då templet var återuppbyggt och de skulle kunna se hur Guds härlighet strålade ur dess inre.