Kristus ville få Sina lärjungar att förstå, att Hans värdighet inte på minsta sätt blivit nedsatt av, att Han tvagit deras fötter. ”Ni kallar mig Mästare och Herre, och ni säger rätt, ty jag är det.” Och eftersom Han var människan så oändligt överlägsen, skänkte Han denna tjänaregärning mening och skönhet. Ingen har stått högre, än Kristus, och likväl sänkte Han Sig ned och utförde den ringaste plikt. För att Hans lärjungar inte skulle bedras av själviskheten, som tagit sitt hemvist i människohjärtat och som närs av egennyttan, gav Kristus oss ett exempel på ödmjukhet. Han ville inte lämna detta stora uppdrag i en människas händer. Så stora följder ansåg Han att detta skulle ha, att Han, som var Guds väsens avbild, Själv uppträdde som en tjänare inför Sina lärjungar. Medan de stred om, vem som skulle inta den förnämsta platsen, böjde Han Sig ned och tvådde deras fötter, som kallade Honom för Herre – Han, inför vilken allas knän skall böjas, Han, vilken alla änglar i härligheten anser det som en ära att få tjäna. Han tvådde även Sin förrädares fötter.