I ödemarken sände Gud Sitt folk manna från himlen, då alla andra livsmedel tröt, och ett tillräckligt och ständigt förråd anskaffades. Denna försörjning skulle lära dem, att så länge som de satte sitt hopp till Gud och vandrade på Hans vägar, skulle Han inte överge dem. Frälsaren tillämpade nu den lärdom Han gett Israel. Genom Guds ord hade de hebréiska folkskarorna erhållit hjälp, och genom samma ord skulle Kristus bli hjälpt. Han inväntade Guds tid, att bringa undsättning. Han var i ödemarken i lydnad för Gud, och Han skulle ej skaffa Sig föda, genom att följa Satans ingivelser. Inför världsalltet avlade Han det vittnesbördet, att det är en mindre olycka att lida vadhelst, som påkommer, än att på något sätt avvika från Guds viljas väg.