Jag iakttog för att se vilka av dem som bekände sig tro på Kristi ankomst, som var villiga att offra av sitt överflöd till Gud. Jag kunde se några få ödmjuka och enkla personer som, liksom den fattiga änkan, förnekade sig själva och lade i sina småmynt. Varje sådant offer betraktas av (199) Gud som dyrbara rikedomar. Men de som skaffar sig tillgångar och samlar ägodelar, kommer långt efteråt. De gör jämförelsevis inget av vad de borde. De vägrar att ge till Gud och stjäl från Honom, därför att de är oroliga för att komma i nöd. De vågar inte lita på Gud. Detta är en anledning till att vi, som ett folk, är så sjukliga och att så många har lagts i sina gravar. Begäret finns bland oss. De som älskar världen finns bland oss och också de som undanhåller arbetare deras lön. Människor som inte ägde något av denna världen utan var fattiga och beroende av sina arbeten, har behandlats snålt och orättfärdigt. Den som älskar världen har, med ett hårt ansikte och ett hårdare hjärta, motvilligt betalat den lilla summa som har förtjänats genom hårt slit. Precis så behandlar de sin Mästare, vilkens tjänare de bekänner sig vara. På detta motvilliga sätt lägger de sina offer i Guds skattkammare. Mannen i liknelsen hade ingenstans där han kunde göra av sina ägodelar och Herren avbröt hans onyttiga liv. Så kommer Han att göra med många. Hur svårt är det inte, att i denna fördärvade tidsålder, undvika att bli världslig och självupptagen. Hur lätt är det inte att bli otacksam mot alla goda gåvors Givare. Stor vaksamhet krävs och mycket bön, för att hålla själen i flitigt arbete. ”Var på er vakt och håll er vakna, ty ni vet inte när tiden är inne.” (Mark. 13:33)