Varje handling från översteprästens sida betraktades med intresse av folket. Kaifas trodde att det skulle få effekt genom att visa hans fromhet. Men genom denna handling, som avsåg att vara en anklagelse mot Jesus, hånade han Honom om vilken Gud hade sagt: "Ty mitt namn är i honom." – 2 Mos. 23:21. Han gjorde sig nu själv skyldig till hädelse. Han stod under Guds förkastelsedom, då han uttalade domen över Jesus som hädare. Då Kaifas rev sönder sina kläder, var hans handling betecknande för den inställning judafolket som nation efter en tid skulle inta inför Gud. Det folk som en gång var gynnat av Gud, var på väg att skilja sig från honom och höll snabbt på att bli ett folk som Gud skulle vägra att erkänna som sin egendom. Då Jesus på korset ropade: "Det är fullbordat" (Joh. 19:30), och förlåten i templet revs i två stycken, förkunnade den helige väktaren att judafolket hade förkastat honom som var uppfyllelsen av alla deras symboler, verkligheten bakom alla deras skuggbilder. Israel skildes från Gud. Med rätta kunde Kaifas då riva sönder sin ämbetsdräkt, som var bilden på att han gav sig ut för att vara en representant för den store översteprästen. Nu hade det ju inte längre någon betydelse för honom eller för folket. Med rätta kunde översteprästen riva sönder sina kläder av rädsla för sitt eget och för nationens öde.