Men nu var Jesu ord omisskännliga. Han skulle leva, en ödmjuk, hemlös vandrare, och dö en förbrytares dö. Sorgen gjorde deras hjärtan betryckta, ty de älskade sin Mästare; men tvivel trakasserade också deras sinnen, ty det föreföll obegripligt, att Guds Son skulle utsättas för en sådan grym förnedring. De kunde inte förstå, varför Han frivilligt skulle färdas till Jerusalem, för att möta den behandling, som Han sade åt dem, att Han skulle få där. De var djupt bedrövade över, att Han skulle övergå till ett så vansinnigt öde och lämna dem i ett större mörker, än det, där de trevade, innan Han uppenbarade Sig för dem. Tanken föddes, att de kunde ta Honom med våld till en säker plats, men de vågade inte att försöka detta, eftersom Han upprepade gånger hade fördömt alla sådana projekt som Satans påhitt. Mitt i sin dysterhet kunde de inte avstå från, att emellanåt trösta sig med tanken på, att någon oförutsedd omständighet skulle kunna avvärja den fruktansvärda undergång, som väntade deras Herre. Så de sörjde och tvivlade, hoppades och fruktade, i sex långa, dystra dagar.