De trodde, att det måste vara en ande, vilket var ett tecken på deras omedelbara undergång. Jesus gick lugnt fram, som om Han skulle passera dem, men de kände igen Hans gestalt och insåg, att Han inte skulle överge dem i deras nöd. De ropade och bad om Hans hjälp! Figuren vände! Det var deras älskade Mästare, vars välkända röst talade och tystade deras rädsla: ”’Det är jag. Var inte förskräckta!”’ {Johannesevangeliet 6:20.} Har ord någonsin varit så välkomna, så lugnande som dessa! Lärjungarna var mållösa av glädje. Deras farhågor var borta. Stormen var glömd. De hyllade Jesus som sin Befriare!