Han hade långt tidigare lagt sin sak i händerna på fariséerna och läkarna, vädjande till deras intresse och sympati, i hopp om, att de skulle göra något, för att lindra hans torterade sinne och fysiska lidanden. Men de hade sett kallt på honom och förklarat honom obotlig. De hade förvärrat hans ve, genom att berätta för honom, att han bara led av Guds rättfärdiga vedergällning för sina förseelser. Det var fariséernas sed, att hålla sig på avstånd från de sjuka och behövande. De ansåg, att sjukdom och ångest alltid var ett bevis på Guds vrede mot överträdaren. Men ofta var just dessa män, som upphöjde sig själva som heliga och sade sig åtnjuta Guds speciella gunst, mer korrupta i hjärtat och livet, än de fattiga lidande, som de fördömde.