Även om Jesus tycktes vara likgiltig för hennes rop, blev hon ändå inte förnärmad och lämnade Honom, utan hade ändå tro på, att Han skulle lindra hennes nöd. Då Han gick vidare, som om Han inte hörde henne, följde hon efter Honom och fortsatte med sina böner. Lärjungarna blev irriterade över hennes tjat och bad Jesus, att skicka bort henne. Deras sympatier väcktes inte av hennes nöd. De såg, att deras Mästare behandlade henne med likgiltighet, och de antog därför, att judarnas fördomar mot kananéerna behagade Honom. Men det var en medlidande Frälsare, som kvinnan vädjade till, och som svar på lärjungarnas begäran, att sända bort henne, sade Jesus: ”’Jag är sänd endast till de förlorade fåren av Israels hus.”’ {Matteusevangeliet 15:24.} Ehuru detta svar var i överensstämmelse med judarnas fördomar, var det en underförstådd tillrättavisning till lärjungarna, som de efteråt förstod och som påminde dem om, vad Han ofta hade sagt till dem: Att Han hade kommit till världen, för att rädda alla, som ville ta emot Honom. Den, som sökte Frälsaren, redo att tro på Honom då Han skulle uppenbaras för vederbörande, hörde till de förlorade fåren, som Han hade kommit, för att samla in i Sin fålla.