Medan Petrus’ avrättning sköts upp, beroende på olika förevändningar, till efter Påsken, fick Kristi menighet tid till djup hjärterannsakan och allvarlig bön. Starka böner, tårar och fasta förenades. De bad utan avbrott för Petrus; de menade, att han var oumbärlig för det kristna arbetet; och de kände att de hade kommit till en punkt, där Kristi församling skulle utrotas, utan Guds särskilda ingripande.