Kejsarens elakhet emot Paulus stegrades av faktumet, att medlemmar av det kejserliga hovet, liksom andra ansedda personer, hade blivit omvända till kristendomen under hans första fängelsevistelse. Av den orsaken gjorde han Paulus’ andra fängelsevistelse mycket besvärligare, och inskränkte kraftigt hans missionsmöjligheter; och kejsaren beslutade, att avkorta Paulus’ liv, så snart som en god grund därtill yppades. Neros sinne hade blivit så starkt påverkat av styrkan hos apostelns ord vid hans föregående rättegång, att han avstod från domslut, och varken frikände eller fällde honom. Domen blev dock endast uppskjuten. Det gick inte lång tid, förrän den dom avkunnades, som sände Paulus i en martyrs grav. Som romersk medborgare, fick han inte utsättas för tortyr, och blev därför dömd till halshuggning.