De, som tog emot de stora välsignelser, som Reformationen medförde, gick inte framåt på den stig, som Luther hade följt. Det framträdde dock från tid till annan trofasta män, som framhöll den nya sanningen och avslöjade de villfarelser man så länge hade hållit fast vid, men flertalet var som judarna på Jesu tid, de var nöjda med att ha samma tro som sina föräldrar och att leva, som de gjorde. Därför blev religionen igen en formsak, den övertro och de felaktigheter, som skulle ha kastats bort, om kyrkan fortsatt hade hållit fast vid Guds Ord. I stället täcktes församlingen av mörker och på så vis dog den inspirerade anda, som Reformationen väckt, gradvis bort, tills det förelåg ett lika stort behov av en Reformation i de protestantiska kyrkorna, som det gjort i den Katolska Kyrkan på Luthers tid. Där förekom samma andliga okunskap och aktning för människors åsikter, samma världsliga anda, samma överlåtelse till mänskliga teorier, i stället för överlåtelse till Guds Ord. Stolthet och slösaktighet växte fram under religiös täckmantel. Kyrkorna blev fördärvade och jämförde sig själva med världen. De goda grundsatser, som Luther och hans medarbetare hade lidit så mycket för, försvann steg för steg.