År 1842 besökte jag regelbundet adventfolkets möten i Portland, Maine, och trodde fullt och fast, att Herren snart skulle komma. Jag hungrade och törstade efter full frälsning, efter en fullständig överensstämmelse med Guds vilja. Dag och natt kämpade jag för att komma i besittning av denna ovärderliga skatt, som ej kan köpas för all världens rikedomar. Under det jag böjde knä i bön till Gud om denna välsignelse, blev det framställt för mig såsom min plikt att följa med till bönemötet och bedja. Jag hade aldrig förr bedit offentligt, och jag drog mig undan denna plikt av fruktan för att jag skulle bliva förvirrad, om jag försökte bedja offentligt. Varje gång jag i min ensamhet närmade mig Gud i bön, trädde denna försummade plikt fram för mig, tills jag upphörde med att bedja och kom i ett melankoliskt tillstånd och till sist i djup förtvivlan.