Medan vi fortsatte, blev stigen stadigt smalare. Vi blev nödgade till, att hålla oss helt nära bergväggen, för att ej störta ned i avgrunden. Då vi gjorde det, kom bagaget i vägen och vi måste ta några steg närmare djupet. Vi blev rädda för, att vi skulle falla och bli krossade mot klipporna där nere. Därför lösgjorde vi bagaget och lät det falla ned i avgrunden. Vi fortsatte på hästryggen. Då vi kom till smala sträckor på stigen, blev vi allvarligt rädda för, att mista balansen och falla. Men så var det, som om en osynlig hand tog tyglarna och förde oss förbi de farliga avsnitten. |