Jag förblev ofta böjd i bön nära nog hela natten, suckande och skälvande i outsägliga kval och en hopplöshet, som övergår all beskrivning. Herre, ha barmhärtighet! var min bön och, som en stackars tullare, vågade jag inte lyfta blicken mot Himmelen, utan vände ansiktet mot golvet. Jag magrade och förlorade mycken kraft, likväl höll jag mina lidanden och min förtvivlan för mig själv.