Till denna klass av människor hörde fariséerna. Deras religiösa livsstil förmådde inte väcka någon tacksamhet för de stora förmåner, som Gud hade gett dem eller någon känsla av ödmjukhet inför Gud på grund av deras egen svaghet. De gick fram med en attityd av andligt övermod, och deras måtto var: »Jag själv, mina känslor, min kunskap, mitt sätt.» De utgjorde själva den måttstock, efter vilken de dömde andra. Iklädda sin egen självrättfärdighetsmantel satte de sig i domarsätet för att kritisera och fördöma andra. Denna anda lyckades de också föra ut till folket, och resultatet blev, att man inkräktade på andras samveten, dömde varandra i sådana angelägenheter som endast angick den enskilde och Gud. Det var med klarsyn på detta missförhållande som Jesus sade: »Dömen icke, på det att I icke mån bliva dömda.» Det innebär, att vi inte bör göra oss siälva till rättesnöre för andra, inte framhålla våra egna meningar och åsikter eller våra egna tolkningar av Skriften som norm för andra eller i våra hjärtan fördöma dem om de inte uppnår vad vi anser vara vårt ideal. Vi bör inte heller dra andras bevekelsegrunder i tvivel.