Mitt uppe i den högtidliga undervisning som Kristus hade gett, hade denne man uppenbarat sitt själviska sinnelag. Han kunde uppskatta Herrens förmåga som skulle verka för att främja hans egna timliga angelägenheter; men andliga sanningar hade inget grepp om hans sinne och hjärta. Att vinna arvet var hans allt uppslukande tema. Jesus, ärans Kung, som var rik, men för vår skull blev fattig, öppnade för honom den gudomliga kärlekens skatter. Den Helige Ande vädjade till honom att bli arvinge till arvet som ”aldrig kan förstöras, fläckas eller vissna”. Första Petrusbrevet 1:4. Han hade sett bevis på Kristi kraft. Nu fick han tillfälle att tala till den Store Läraren, att uttrycka önskan i sitt hjärta. Men som mannen med dyngskoveln i Bunyans allegori var hans blick fäst på jorden. Han såg inte kronan ovanför sitt huvud. Liksom Simon Trollkarlen värderade han Guds gåva som ett medel för världslig vinning.