Då de hade utfärdat varningen om den förestående domen, ansåg de, att de hade gjort sin plikt mot världen. Nu kände de inte längre någon börda för syndares frälsning, och de gudlösas, de fräcka och gudsbespottarnas hån ansågs vara ett ytterligare bevis på, att Guds Ande hade lämnat dem, som hade förkastat Hans nåd. Allt detta styrkte deras tro på, att nådatiden var över, eller, som de uttryckte det, att ”nådadörren hade stängts”.