Karl hade i förväg befallt kurfursten, att ta Luther med sig till Riksdagen, i det att han försäkrade honom om sitt beskydd och lovade honom fritt dryftande av stridsfrågorna med kvalificerade personer. Luther var ivrig, att träda fram inför kejsaren. Vid denna tid var hans hälsa väldigt dålig, men likväl skrev han till kurfursten: ”Om jag inte kan komma till Worms vid god hälsa, vill jag låta mig bäras dit, så sjuk som jag är. Ty om kejsaren kallar på mig, kan jag inte tvivla på, att det rör sig om Guds eget kall. Om de önskar att använda våld mot mig, och det är högst troligt (för det är inte för upplysnings skull, som de befallt mig att komma), lägger jag saken i Guds hand. Ännu lever och styr Han, som bevarade de tre unga männen i den brinnande, glödheta ugnen. Om Han inte tänker frälsa mig, betyder mitt liv endast föga. Låt oss blott förhindra, att evangeliet blir föremål för spott från de onda, och låt oss utgjuta vårt blod för det, för att de ej skall triumfera. Det är inte jag, som skall avgöra, huruvida mitt liv eller min död mest skall bidra till allas frälsning. Ni kan vänta Er allt från mig, med undantag för flykt och återtaganden. Flykta kan jag inte och än mindre ta tillbaka något.”