Apostelns önskan för dem, till vilka han adresserar sina brev med råd och förmaningar, var att de skulle "icke mer vara barn, icke såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran", utan att de skulle nå fram till "enheten i tron och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet". Han uppmanade enträget dessa som var Jesu efterföljare i icke-judiska samhällen, att inte vandra "såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet vandra, hedningarna, vilka, i följd av den okunnighet som råder hos dem genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv som är av Gud. . . . Sen därför noga till, huru I vandren: att I vandren icke såsom ovisa människor, utan såsom visa; och tagen väl i akt vart lägligt tillfälle." (Ef. 4:14, 13, 17, 18; 5:15, 16.) Han uppmuntrade Kristi efterföljare att se fram mot den tid då Kristus, som "älskat församlingen och utgivit sig själv för henne", skulle "ställa fram församlingen inför sig i härlighet, utan fläck och skrynka och annat sådant" – en församling som var "helig och ostrafflig". (Ef. 5:25, 27.)