Då Jesus gick ut i öknen var han omsluten av Faderns härlighet. Helt upptagen av föreningen med Gud lyftes Han upp över mänsklig svaghet. Men härligheten försvann och han lämnades att kämpa mot frestelsen, som pressade på honom varje stund. Hans mänskliga natur ryggade tillbaka inför den strid, som väntade honom. I fyrtio dagar fastade han och bad. Svag och utmärglad av hunger, härjad, tärd av ångest var ”hans utseende… vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns.” (Jes 52:14). Nu hade Satans tillfälle kommit. Nu trodde han, att han kunde besegra Kristus.