fariséerna var sådana. I sin religionsutövning nådde de inte fram till en riktig uppfattning av sin egen litenhet i jämförelse med det stora som Gud hade anförtrott dem. I stället var de fyllda av andligt skryt. För dem rörde sig allting kring det egna jaget, vad jag känner, vad jag vet, vad jag anser vara rätt. Och andra dömde de på grundval av sina egna prestationer. De svepte in sig i mantlar av självpåtagen värdighet och klättrade upp på domarsätet för att kritisera och fördöma.