Sann helighet och ödmjukhet följs åt. Ju närmare människan kommer Gud, desto mera ödmjuk och undergiven blir hon. Då Job hörde Herrens stämma i ovädret utbrast han: »Jag ... ångrar mig, i stoft och aska.» (Job 42:6.) Det var då Jesaja såg Herrens härlighet och hörde ängelns ord: »Helig, helig, helig är Herren Sebaot» som han utropade: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar ... » (Jes. 6:3, 5.) Då Daniel fick besök av den himmelske budbäraren säger han: »Färgen vek bort ifrån mitt ansikte, så att det blev dödsblekt.» (Dan. 10:8.) Efter det att Paulus blivit upptagen till tredje himmelen och hörde sådant som ingen människa tillåts uttala, nämner han sig själv såsom »den ringaste bland alla heliga.» (Ef. 3:8.) Det var den älskade lärjungen Johannes som lutade sig mot Jesu bröst och betraktade hans härlighet, som föll död ned inför ängeln. Ju närmare och mera uthålligt som vi betraktar vår Frälsare, desto mindre skall vi kunna se och erkänna av oss själva.