Det är aldrig tryggt för oss att anse att vi är så förträffliga, att vi gratulerar oss själva till vår utmärkta karaktär, vår renhet och fromhet. David segrade ofta med Guds hjälp och ändå tänkte han mycket på sin egen ovärdighet och sina många synder. Hans samvete var inte dött eller sovande. Han utbrast: »Min synd är alltid inför mig.» (Ps. 51:5.) ... Då han såg bedräglighetens djup i sitt eget hjärta var han mycket missbelåten med sig själv och bad att Gud med sin kraft skulle hålla honom borta från övermodets synd och rena honom från hans hemliga brister.