Kristi röst hördes inte på gatorna, i larmande strid med dem, som motsatte sig Hans lära. Människor hörde inte heller Hans röst på gatorna i bön till Sin Fader. Hans röst blev inte hörd i muntert skratt. Hans röst höjdes ej, för att upphöja det egna jaget, och för att vinna människors bifall och smicker. Då Han undervisade, tog Han med Sig Sina lärjungar bort från den jäktande stadens larm och förvirring till en avsides belägen plats, som var i samklang med de ödmjukhetens och dygdens läxor, som (31) Han ville inpränta i deras sinnen. Han avskydde människors ros, och föredrog ensliga och fridfulla avkrokar, väck från människolivets larm och förvirring. Hans röst blev ofta hörd i allvarliga och innerliga böner till Sin Fader; dock valde Han de enskilda bergen för dessa aktiviteter, och tillbringade ofta hela nätter i bön om styrka, så att Han skulle kunna stå emot de frestelser Han mötte, och uträtta det viktiga arbete Han kommit, för att göra för människornas frälsning. Hans böner var allvarliga, blandade med starka rop och tårar. Och trots den själsliga ansträngningen under natten, upphörde Han inte med att arbeta om dagen. Om morgonen återupptog Han lika lugnt och stilla Sitt arbete kännetecknat av nåd och opartisk välgörenhet. Kristi liv utgjorde en markant motsats till judarnas liv, och av detta skäl ville de döda Honom.