Han hade lång tid förut vänt sig till fariséerna och läkarna och sökt att uppväcka deras medlidande i den förhoppningen, att de kunde göra något för att lindra hans plågade sinne och kroppsliga lidande; men de betraktade honom med likgiltighet och förklarade, att hans sjukdom var obotlig. De hade förökat hans smärtor, genom att de förtäljde honom, att hans lidanden endast var ett rättfärdigt straff, som Gud lät komma över honom för hans dåliga uppförandes skull. Det var fariséernas vana att hålla sig borta från de sjuka och nödlidande. De påstod, att sjukdom och nöd alltid var ett bevis på Guds vrede mot överträdare. Men dessa människor, som upphöjde sig själva som heliga och som sådana, vilka kunde glädja sig åt Guds nåd, var ofta mera fördärvade i hjärtat och livet än de stackars lidande personer, som de fördömde.