Den ene lärjungen påstod, att han kunde omöjligen vara en bedragare, men att han hade bedragit sig själv med avseende på sin sändning och sin framtida härlighet. De befarade, att vad hans fiender hade sagt till honom, var allt för sant, nämligen att ”andra har han hulpit; sig själv kan han icke hjälpa.” (Matt. 27: 42.) Men de forundrade sig dock över, huru han kunde hava begått ett sådant stort fel med avseende på sig själv, då han flerfaldiga gångar hade bevisat, att han kunde skåda in uti andras hjärtan; och kvinnornas sällsamma berättelse försänkte dem i ännu större ovisshet.